Sötaste Mozart

Vår sötaste lilla Mozart, som försvann förra veckan, kom tillbaka igår.

Pappa såg honom i torsdags - då satt han i trädgården - men sen var han borta.

Vi har haft honom i sex veckor och tänkte att han kanske blivit skrämd (vi hade oinbjudna gäster här förra veckan) och sprungit iväg, sen inte hittat hem.

Vi ropade, satte upp lappar, förhörde grannar och personer som gick förbi huset och lördag gick mamma och jag en runda där vi ropade och letade.

Ingen Mozart.

Mozart

 Det är underligt hur man hanterar sorg. Jo, Mozart är "bara" en katt, men de blir som en i familjen och när de försvinner blir man förkrossad.

Pappa hanterade situationen genom att jobba, både på och utanför jobbet. Var gång vi nämnde Mozart sa han något i stil med "han är bara ute och vandrar."

Mamma fortsatte ropa, fråga runt och leta.

Och jag? Jag ropade innan jag gick och lade mig, hoppades var morgon att jag skulle vakna och se Mozart sova i sin lilla korg. Istället möttes jag av de tomma matskålarna i köket och till slut blev det för mycket, så jag plockade undan dem.

Detta tyckte mamma var hemskt, för det var som vi gett upp och accepterat att han inte skulle komma tillbaka.

Mozart och hans korg

 Men så igår vaknade jag strax efter fem på morgonen och hörde mamma prata. Jag trodde först hon pratade i sömnen, men så insåg jag att hon pratade med den där bebisrösten man ofta har när man tilltalar djur och bebisar. 

Jag kom genast att tänka på Mozart, men vågade inte hoppas, så jag gick in i sovrummet och där fanns den lilla hårbollen.

Hans päls var helt förstörd av fröer, fästingar och kåda - det märktes att vi inte kommit åt att kamma honom på ett par dagar.

Herregud, vad underbart det var att se honom. 

Söte Mozart

 1½ skål kattmat senare kröp Mozart ihop i sin korg och somnade. 

Jag åkte till jobbet med ett väldigt lyckligt leende på läpparna.

Just nu ligger han bredvid mig i soffan och vilar, han har rullat ihop sig till en liten boll och det är så skönt att ha honom här, där han ska vara.