Träning och dess nycker

Alla har någon gång blivit matad med att träning är så otroligt bra. Bra för hela kroppen och man blir glad, tänka sig.

Nu ska jag vara helt ärlig; hade jag kunnat strunta i träning, hade jag gjort det.

Så förbannat roligt är det inte.

När jag pluggade hade jag inga som helst problem att ta mig till gymmet; det handlade om två minuters promenad; kettlebells var tufft, men kul; body sculpt hade bästa musiken och jag har alltid gillat vatten (Fisk, ok?) så att simma 30 min gick lätt.

Molly och Agnes på morgonpromenad

  Men nu är jag tillbaka i skogen och för att ta mig till ett gym måste jag sätta mig i bilen och köra minst 10 min. 

Jag är inte alls imponerad; jag har blivit bortskämd med att ha ett gym på campus och roas inte alls av att behöva ha tillgång till bil för att kunna träna bland folk.

"Men det finns ju så många skogsstigar där du kan jogga eller promenera..."

Fel.

Vet ni hur tråkigt det är att gå samma runda gång på gång på gång?

Det är så man vill kräka.

Frost och underbar höstsol

 Mamma ordnade ett gymkort på ett gym som ligger på väg hem från jobbet. Då jag jobbar till fem passade det bra att åka inom, köra ett pass body pump och sedan åka hem, nöjd med att ha bränt ett par kalorier.

Det komiska är att när jag väl tränar, när vi kör puls och hopp och lårmusklerna skriker, frågar jag mig gång på gång "varför i all världen gör jag det här?"

Men visst, när vi kör en snabb stretch känns det rätt bra.

Hösten och dess färger

 Joggingen går sådär. 

Förra veckan fick jag ont i skenbenen och tog det lugnt. När vi sedan blev hundvakter åt grannarna i fyra dagar blev det 60 minuter långa promenader istället. 

Planen är att jag ska jogga imorgon, men jag undrar om jag inte behöver nya skor; de är snart tre år gamla och börjar gå sönder.

Men nu ska jag sätta mig och titta på senaste avsnittet av "Chicago Fire."