Dikt

Den här dikten, lång som den är, skrev jag våren 2011. 

Jag befann mig då i USA, i Mississippi, där jag skaffade nya vänner, nya erfarenheter och minnen som jag för alltid kommer att bära med mig.

Det var tufft ibland, men det är också ett av mina absoluta favoritår från studietiden.

Jag skriver sällan dikter längre, men när jag väl lyckas brukar jag bli rätt nöjd med resultatet.

Inget Slut

Var inte ledsen, min vän, mörkret finns inte längre här,

Fäll inga tårar, du som jag håller kär.

Jag vet att du sörjer och letar efter mig,

Var inte orolig, jag finns alltid här bredvid dig.

Du kan kanske inte se mig, men kan du känna min hand?

Den håller i din när världen står i brand.

Bredvid dina fotsteg, kan du se ett annat par?

De är mina; jag tar vart steg du tar.

När du tror du är ensam och ingen hör din gråt,

Stryker jag din kind som är våt.

Jag finns inte längre hos dig, men min kärlek finns alltid kvar,

Den sveper om dig hur långt bort du än far.

Jag vet att du saknar mig, att du inte förstår,

Men jag finns alltid här och går dit du går.

Jag vet att du längtar till du kan se mig igen,

Men den dagen dröjer en tid, min vän.

Vet att jag vakar över dig dag som natt,

Och ser att du är känslomässigt matt.

Jag önskar du kunde förstå att jag har det bra,

Att jag känner lycka och glädje varje dag.

Vår tid tillsammans var kort,

Du ser orättvisa i att jag ifrån dig slets bort.

Jag känner din smärta i vart andetag jag tar,

Och önskar att du kunde låta blekna det som var.

Jag önskar du kunde veta att hur lång tid som än går,

Kommer jag alltid finnas hos dig, år för år.

Även om smärtan aldrig helt kommer försvinna,

Vet jag att glädjen finns att finna.

Jag vill höra ditt skratt och se dig le,

Sitta bredvid dig badandes i din kärlek när du låter det ske.

Så öppna upp igen för värme och lycka,

Jag vet vad du tänker, men ingen kommer misstycka.

Lämna det som var och se till nästa dag,

Jag lovar att hålla din hand när du tar nya tag.

När du faller tillbaka ner i ditt mörker, din misär,

Känn min närvaro, för jag finns här.

När du tvekar, känner dig svag och feg,

Knuffar jag dig försiktigt framåt att ta ännu ett steg.

När solen går ner och sänker dagen i mörker och kyla,

Ska jag dig från ensamheten och smärtan skyla.

När andetagen är svåra och smärtan bränner,

Är det min hand i din du känner.

Var du än är, hur många år som än passerar,

Finns jag alltid hos dig när din värld raserar.

Även när smärtan bleknar så smått och sorgen ebbar ut,

Vandrar jag med dig, vår kärlek har inget slut.

8 maj 2011