Kärlek & sorg

Maj månad har varit en månad fylld av känslor, glada som sorgliga.

I början av månaden somnade min mormor in, så stilla.

Hade någon frågat mig två veckor tidigare om jag ville vara närvarande när hon somnade in, hade jag sagt nej. Underligt hur, när hon plötsligt blev dålig, jag inte ville vara någon annanstans. 

Jag älskade min mormor så oerhört mycket. Kärleken finns självklart fortfarande där, även om hon inte längre finns 15 minuters bilresa bort.

Dagarna är ömsom upp, ömsom ner. 

Jag vet att hon var gammal och hade levt ett sådant rikt och fantastiskt liv, kantat av både kärlek och sorg, lycka, glädje, framgång, motgångar, besvikelse. 

Allt som hör ett liv till.

Jag vet också att hon nog ville lämna jordelivet innan krämporna blev för svåra.

Och jag vet att hon har det bra där hon nu är, återigen med min fantastiske morfar.

Ändå, den själviska delen av mig saknar ju henne.

Jag var glad att ha henne så nära, att kunna ringa till henne, hälsa på henne, när jag ville. Jag fick henne att äta vegansk färssås och spagetti, vi åt varma mackor till kvällsmat och lax med citronsås till lunch. 

När man är yngre tror man att man vet allt. När man blir lite äldre inser man hur otroligt tacksam man är för det man har, för det man vet och har fått lära sig, vara med om.

Genom åren har jag insett hur fantastiska mina mor- och farföräldrar är/har varit.

Hur rik, hur privilegierad, är inte jag som har haft dessa otroliga människor i mitt liv så länge?

Mormors favoritblommor

Morfar, som var så kärleksfull, som grät när känslorna blev starka, som skakade hand länge och väl med ett fast, varmt grepp, som alltid - med ett leende - ansvarade för flasköppningen vid släktmiddagarna, som alltid välkomnade en kram och gav världens bästa kramar.

Farfar, som är envis och pigg, som fortfarande kör bil och spelar på hästar, som älskar sötsaker och god mat, som när farmor bodde på särskilt boende besökte henne varje dag, som pensionär lärde sig att städa, tvätta och laga mat när hans hustru inte längre kunde göra det, som bjuder på kaffe och kaka när man tittar förbi.

Farmor, som var så klok och accepterade folk för den de var, som aldrig var skadeglad, som alltid var tacksam för familj och vänner och värnade om dessa relationer, som aldrig klagade trots krokiga fingrar och tår på grund av reumatism, vars sinne var skarpt och vars res- och äventyrslust smittade av sig på min pappa och på mig.

Mormor, som alltid hade hundra procent fokus på de människor hon brydde sig om, som oroade sig varje gång barn och barnbarn var ute och reste, som lagade världens bästa köttfärslimpa, kålpudding, söndagsstek och brunsås, som klappade en lite tafatt när man gav henne en kram, som tackade vare sig man pratade fem minuter i telefon eller besökte henne i flera timmar, som gång på gång undrade hur hon kunde ha det så bra och bli visad så mycket omtänksamhet.

Jag är så oerhört tacksam för dessa personer som är delaktiga i att jag är den jag är idag.

Just denna tanke tänkte jag på mormors begravning; hur personer formar en, lär en saker, bara genom att vara sig själva. De säger inte tvunget "gör si" eller "gör så", istället observerar vi dom, vi ser hur de gör och kanske inser vi det inte förrän senare, men vi anammar detta, tar del av det, gör det till vårt eget.

Mormor uttryckte gång på gång, ofta när jag hälsade på henne och skulle åka hem, att hon inte kunde förstå hur hon kunde ha det så bra, hur kom det sig att just hon hade barn och barnbarn som brydde sig så, som var så omtänksamma.

Och varje gång sa jag att det var för att hon var den hon var; hela livet hade hon levt för oss (barn, barnbarn, barnbarnsbarn) på så många olika sätt och nu var det dags för oss att vara där för henne. Och jag sa till henne att det var detta hon och morfar lärt oss; kärlek.

Kärlek för familj och vänner.

Hon och morfar lärde sina barn, som lärde sina barn, som lär sina barn.

Så tack, mormor och morfar, för fantastiska middagar, för morötter och bär i grönskande trädgård, för lek och bus i höloft och bland havre, för potatisplockning och kojor i skogar, för lek av "Rederiet" i skrubben på övervåningen, för pulkåkning nerför bryggan på ladugården, för madrassåkning nerför trappan, för arbete i 'hemmaverkstan' och 'barnbordet' i finrummet.

Tack för kärlek, värme och fantastiska minnen.

Älskar er