Lake District

I slutet av av augusti åkte syster och jag till England för ett par dagars semester i Lake District. Vi flög till Manchester, plockade upp en hyrbil och körde sedan nordväst till The Lakes. Jag trodde att jag skulle vara nervös över att köra vänstertrafik + automat, men efter några minuter på M6 var det helt naturligt, lite som att "självklart ska man köra på vänster sida och automat."

Ambleside

Vi stannade på en rastplats med butiker och caféer, köpte vatten och snacks och sedan fortsatte vi norrut. Det blev mer och mer bergigt, vägarna blev smalare och snart skymtade man sjöarna och dalarna.

Bowness-on-Windermere

Vi stannade i Bowness-on-Windermere (sjön heter Windermere) och efter lite letande hittade vi parkering. Jag hade inte förväntat mig så mycket folk eller så mycket trafik. Det var på gränsen till galet; bilar körde fort, folk gick på gatan då trottoarerna var överfulla.

Syster och jag åkte båt runt öarna, åt pubmat och körde sedan vidare till Ambleside, där vi bodde tre av fyra nätter.

Castlerigg stencirkel

Ambleside var otroligt mysigt och pittoreskt. Vi bodde på ett litet hotell med endast åtta rum, vägg i vägg med ett café.

Första kvällen var både syster och jag helt slut, så vi gick en kort runda i samhället, fotade och satte oss sedan på puben Golden Rule där vi drack cider innan vi återvände till hotellrummet.

På väg till Whitehaven

Onsdagen åt vi frukost på caféet intill, körde mot Keswick och följde GPS:en mot Castleriggs stencirkel. Vi hamnade på en väg som var så smal att vi knappt kunde möta gångtrafikanter (de fick nästan klättra upp på stenmurarna som kantade vägen). Så ja, det var en upplevelse. Stencirkeln (Castlerigg) var mäktig med otroliga vyer. Tänk att folk har transporterat de där stora, tunga stenarna för tusentals år sedan upp på höjden.

Promenad runt Lake Derwentwater

På grund av galet mycket folk (inga p-platser) stannade vi inte i Keswick utan körde till kuststaden Whitehaven. Där vandrade vi runt, fotade, åt lunch och fortsatte sedan till Lake Derwentwater. Här började så sedan vår promenad runt hela sjön, jovisst.

Nästan klara med promenaden runt Derwentwater

Syster och jag var helt säkra på, när vi tittade på hur lång rundan var (16 km), att "jaja, men det tar oss max tre timmar" och så satte vi av.

Då hade vi inte räknat med att 1) britter är väldigt dåliga på att skylta, 2) under vissa delar av promenaden förbyttes den plana stigen till nervkittlande balansträning då man fick klättra på trädrötter och stenar och 3) vi gick för sent för att kunna ta båten ifall vi skulle bli trötta.

Det var en väldigt vacker promenad och alla man träffade hälsade, vi fick även lite hjälp när vi (uppenbarligen) såg vilsna/oförstående ut över vart vi skulle gå.

Syster hade några väl valda ord över bristen på vägbeskrivning och skyltar under promenadens gång, men det blev vackra foton, bra med motion och vi tog oss runt!

Vandringen tog fyra timmar, inte max tre och när vi återvände till Ambleside var vi helt slut. Sov gott gjorde vi, utan tvekan.

Bro vid Lake Derwentwater, på väg mot Keswick

Torsdag, just det. Ännu en kul historia.

Vi åt frukost på det lilla caféet i lugn och ro, hade bestämt sedan tidigare att vi skulle gå till vattenfallen och upp på en höjd vid namn Wansfell Pike. 

Minns detta nu: en höjd.

Syster och jag hade läst igenom beskrivningen flera gånger; hur man skulle ta sig till vattenfallen och sedan vidare till höjden, att den första halvtimmen skulle vara ansträngande. 

På väg mot Wansfell Pike

Vi satte av, hittade rätt väg mot vattenfallen och ja, det gick rätt så brant uppför, men syster och jag fnös lite, tyckte att jo, för somliga är detta säkert en ansträngande promenad, men för oss, oj, det var ju ingenting. 

Upp och upp..

Vi kom till vattenfallen och vi fotade, gick runt lite. Syster tyckte att "va, var detta allt?" och jag sa att "nej, för att komma till höjden måste vi gå längre upp och över en äng."

Så vi fortsatte uppåt och uppåt och så plötsligt såg jag en liten stege som gick över en stenmur och vi klättrade över, sa återigen att "det här är ju ingenting", men så plötsligt lyfte jag blicken och fick syn på en liten, liten prick som rörde sig på toppen av ett berg högt ovanför oss. Jag vände mig till syster och lät väldigt skeptisk när jag sa "det är väl inte dit vi ska?"

"Nej, nej" sa min syster, "det är säkert några bergsklättrare."

Gissa vart vi skulle?

Jajamän, vi skulle hela vägen där de små prickarna rörde sig.

Där nere, i byn, startade vår vandring

Nu är det så att på grund av att det stod att endast den första halvtimmen skulle vara ansträngande, så tog jag på mig jeans. Tighta jeans. Tillåt mig presentera väldigt dålig idé nr 1. För det andra hade vi knappt något vatten med oss. Väldigt dålig idé nr 2. För det tredje hade vi inga bra snacks med oss som kunde boosta blodsockret när det började sjunka. Väldigt dålig idé nr 3.

Jag pustade, jag flämtade, jag pausade, jag skrattade åt mig själv och till slut nådde vi toppen. Då kom självklart en regnskur, något som passade extra bra ihop med orkanvindarna som svepte över bergstoppen. Så syster och jag satte oss på en pytteliten picknickfilt med ett paraply över huvudena som vi höll krampaktigt i medan benen darrade och lungorna återhämtade sig.

Utsikt från toppen, Wansfell Pike. Sjön är Lake Windermere

Utsikten från Wansfell Pike var klart häpnadsväckande. Det var kallt och blåsigt, mina ben skakade och hela jag var svettig, men det är rätt svårt att vara sur när vyerna - var man än vänder sig - får en att tappa andan.

Syster på toppen, Ambleside i bakgrunden

Att gå tillbaka var svårare än att gå upp. Inget skämt. Benen ville vika sig så fort man tog ett steg. Tack och lov har jag och syster samma humor så vägen tillbaka till Ambleside skämtade och skrattade vi över alla misstag vi gjort. Vi traskade på, köpte vatten och proteinbars så snart vi var tillbaka i samhället, vilade en stund på hotellrummet och duschade, bytte kläder och åt lunch innan vi vandrade (ja, mer promenader, varför inte?) till Ambleside Pier där vi tog båten till Bowness. Där vandrade vi runt i butiker, köpte souvenirer och åkte sedan tillbaka till Ambleside. Det var även i denna veva som vi satte oss och sökte på Wansfell Pike och fick veta att den så kallade 'höjden' är 482 meter över havet. Det skulle man kanske kollat upp innan man gav sig iväg. Något att komma ihåg till nästa gång.

Båttur på Lake Windermere

Fredag hade jag träningsvärk, en rejäl sådan. Jag har inte känt av något liknande sedan första gången jag tränade kettlebells i Skottland och inte kunde sätta mig utan att tappa balansen. Jag pendlade mellan att fälla sarkastiska kommentarer och att skratta, för vad annat kan man göra?

Syster och jag postade vykort, åt frukost, kikade i affärer och checkade sedan ut från hotellet. Vi körde mot Rydal, ställde bilen och gav oss sedan av mot Rydal Cave.

Här fick vi ännu en gång erfara hur dåliga engelsmännen är på att skylta ordentligt. 

Vi gick därför självklart fel, fick vända om och gå tillbaka då jag vägrade att gå uppför en backe full av midjehöga ormbunkar. Ja, det var en genväg, men nej, jag var inte positivt inställd till denna.

På väg till Rydal Cave

Efter Rydal Cave (vi hittade rätt till slut) körde vi till Grasmere som var en förtjusande liten by. Vi gick förbi Dove Cottage, där poeten William Wordsworth skrev en del av Englands mest kända poesi.

Vi vandrade runt i byn, åt pubmat och körde sedan tillbaka till Manchester där vi lämnade hyrbilen och fick skjuts till hotellet.

Dove Cottage, Grasmere

Jag kan absolut rekommendera Lake District. Personligen så kändes det lite som hemma, det påminde mig så mycket om Skottland med alla dess dalar, sjöar och berg täckta av blommande ljung. Vyerna var fantastiska och att hyra bil och köra runt, parkera och gå vandringsleder, åka båt, är det bästa man kan göra. Jag blev också imponerad över hur otroligt trevliga alla var! Vart man än gick så hälsade folk, servicen var kanon och - ett plus - mat och dryck var billigare än i exempelvis London.

Fish'n'chips - ett måste när man är i England

Jag kommer definitivt att åka tillbaka till norra England. Jag har fått mersmak och vill utforska nationalparker och städer som Lancaster, York, Manchester, Carlisle, Leeds, Liverpool, Blackpool och Sheffield. Måste se om alla 'northeners' är lika trevliga som i Lake District, haha.

Ha det gott!